Vägledning för bedömning av fluviala processer - Beta
Denna sida och dess undersidor är under utveckling och ska vara klara i början av 2020.
Vid bedömning av variabeln "Dominant fluvial process" går det att välja mellan tio olika svarsalternativ (enligt Tabell 7-17 i metodmanualen).
Det första alternativet är ”Klass 0 Stabila förhållanden”. Med stabilt menas då inte ett helt fixerat vattendrag utan istället ett som befinner sig i ett dynamiskt jämviktstillstånd där det finns en balans mellan erosion och sedimentation. Det innebär också att tvärsektionens
utseende (inte nödvändigtvis läge) och vattendragets lutning ska vara förhållandevis konstant över en längre tidsperiod. Det är dock inte en enskild punkt som avses utan att utseendet är konstant om man studerar en längre sträcka. Att det sker en förändring på en enstaka punkt, t ex när ett träd faller i vattnet innebär inte alltså instabilitet.
I ett jämviktstillstånd är transportkapaciteten i balans med sedimenttillförseln och substratet. Om transportkapaciteten underskrider sedimenttillförseln sker aggradation (sedimentation). Om transportkapaciteten överskrider sedimenttillförseln sker det motsatta, det vill säga erosion i botten och stränder (degradation). Vill man göra det enkelt för sig kan man tänka att det kommer in lika mycket material till sträckan som det lämnar sträckan. Riktigt så enkelt är det dock inte eftersom det vid instabilitet också kan vara så att material från stränderna inom sträckan hamnar på botten på grund av någon orsak.
Stabilitetsbedömningen avser långsiktig förändring. Att det sedimenterar lite material och det sedan spolas bort vid högflöde klassas inte som instabilitet. Ska sedimentation klassas som en instabilitet så ska man tänka att för varje år höjs botten så att man får långsiktig förändring. På samma sätt ska erosion som klassas som instabilitet innebära att det successivt försvinner material ur en typisk sektion på sträckan.
Vid bedömning av variabeln "Dominant fluvial process" går det att välja mellan tio olika svarsalternativ (enligt Tabell 7-17 i metodmanualen).
Det första alternativet är ”Klass 0 Stabila förhållanden”. Med stabilt menas då inte ett helt fixerat vattendrag utan istället ett som befinner sig i ett dynamiskt jämviktstillstånd där det finns en balans mellan erosion och sedimentation. Det innebär också att tvärsektionens
utseende (inte nödvändigtvis läge) och vattendragets lutning ska vara förhållandevis konstant över en längre tidsperiod. Det är dock inte en enskild punkt som avses utan att utseendet är konstant om man studerar en längre sträcka. Att det sker en förändring på en enstaka punkt, t ex när ett träd faller i vattnet innebär inte alltså instabilitet.
I ett jämviktstillstånd är transportkapaciteten i balans med sedimenttillförseln och substratet. Om transportkapaciteten underskrider sedimenttillförseln sker aggradation (sedimentation). Om transportkapaciteten överskrider sedimenttillförseln sker det motsatta, det vill säga erosion i botten och stränder (degradation). Vill man göra det enkelt för sig kan man tänka att det kommer in lika mycket material till sträckan som det lämnar sträckan. Riktigt så enkelt är det dock inte eftersom det vid instabilitet också kan vara så att material från stränderna inom sträckan hamnar på botten på grund av någon orsak.
Stabilitetsbedömningen avser långsiktig förändring. Att det sedimenterar lite material och det sedan spolas bort vid högflöde klassas inte som instabilitet. Ska sedimentation klassas som en instabilitet så ska man tänka att för varje år höjs botten så att man får långsiktig förändring. På samma sätt ska erosion som klassas som instabilitet innebära att det successivt försvinner material ur en typisk sektion på sträckan.
Vid bedömning av fluviala processer och val av klass i tabellen används indikatorer. När bedömningen görs måste man titta efter många indikatorer och väga samman dem med annan information. Det går alltså inte att direkt från indikatorerna säga vad som dominerar, man måste också tänka igenom och försöka förstå hur delsträckan fungerar. Systemet med indikatorer används på flera håll i världen och metoden brukar bland annat ingå i det som kallas för RGA (Rapid Geomorphic Assessment).
Det är viktigt att försöka få en helhetsbild av indikatorerna och försöka hitta olika typer av indikatorer för att bedömningen ska bli rätt. Många gånger förekommer indikatorer som pekar på erosion samtidigt som det finns sedimentationsindikatorer och det kan bero på att olika delar av sträckan är olika mycket påverkade. Många gånger kan det också bero på sträckan har gått igenom olika faser och att en del indikatorer förändras långsamt (till exempel indikatorer som baseras på vegetation). Det räcker inte att bara titta på indikatorerna, det är också viktigt att väga in andra delar av informationen som samlas in i biotopkarteringen samt väga in annan väsentlig information om sådan finns tillgänglig, till exempel om det är känt att flödena ökat på grund av ökad mängd dagvatten.
Nedanstående länkar leder till en beskrivning av indikatorerna.
Det är viktigt att försöka få en helhetsbild av indikatorerna och försöka hitta olika typer av indikatorer för att bedömningen ska bli rätt. Många gånger förekommer indikatorer som pekar på erosion samtidigt som det finns sedimentationsindikatorer och det kan bero på att olika delar av sträckan är olika mycket påverkade. Många gånger kan det också bero på sträckan har gått igenom olika faser och att en del indikatorer förändras långsamt (till exempel indikatorer som baseras på vegetation). Det räcker inte att bara titta på indikatorerna, det är också viktigt att väga in andra delar av informationen som samlas in i biotopkarteringen samt väga in annan väsentlig information om sådan finns tillgänglig, till exempel om det är känt att flödena ökat på grund av ökad mängd dagvatten.
Nedanstående länkar leder till en beskrivning av indikatorerna.