Bankfullkonceptet
Bankfullkonceptet är ett koncept som går ut på att ett visst flöde har störst betydelse för vattendragets morfologi. Här är det viktigt att minnas att det är ett koncept eller kanske bättre beskrivet ett verktyg. Vid biotopkarteringen används bankfullkonceptet till vissa variabler, särskilt till variablerna i Protokoll A, Del 3.
Konceptet går ut på att det är en viss storlek av flöde som har störst betydelse för morfologin. Detta flöde kallas ”channel-forming discharge” och det brukar likställas med det som kallas ”bankfullflödet” eller bräddflödet. Konceptet är främst användbart för C-, E- och Fö-vattendrag. Bankfullkonceptet ska ses som ett verktyg när man läser av tillståndet hos vattendrag och i själva verket har alla storlekar av flöden betydelse även om bankfullflödet betyder mest. Bankfullflödet brukar anses motsvara ungefär medelhögvattenföringen, men variationen kan vara stor mellan vattendrag och en mer korrekt beskrivning är att säga att det ligger någonstans mellan 0.3-årsflödet och 10-årsflödet.
I ett opåverkat vattendrag med svämplan är fåran bara så stor att den kan innehålla ett relativt litet högflöde och det är det flödet som kallas bankfullflödet. Flöden som är lägre får plats inuti fåran och högre flöden bräddar ut över svämplanet. Anledningen till att det är just bankfullflödet som får plats i fåran är (förenklat uttryckt) att det är flöden av just den storleken som skapat och upprätthåller svämplanet.
Man skulle kunna tro att det är de högsta flödena som förändrar morfologin mest, men de allra högsta flödena sker så pass sällan och har därmed ringa betydelse för morfologin. De lägre flödena är betydligt vanligare, men de har för lite kraft för att ge en större påverkan på morfologin. Detta innebär att intermediära flöden är både tillräckligt vanliga och utövar tillräcklig hög kraft för att de ska vara det mest betydelsefulla för morfologin.
Som nämnts ovan ska fåran bara innehålla så stora flöden som bankfullflödet, men det gäller bara opåverkat tillstånd. När ett vattendrag blir påverkat (till exempel att fåran sänks) leder det nästan alltid till att vattennivån vid bankfullflöde förändras. Vattennivån vid bankfullflöde kallas för bankfullnivå. Bankfullnivån är således i ett opåverkat vattendrag precis på samma elevation som svämplanet. En av de viktigaste delarna vid karteringen är att se om bankfullnivån förändrats mot sin ursprungliga nivå. För att bedöma bankfullnivån kan man titta på bankfullindikatorer vilket är olika typer av kännetecken som visar flödets påverkan genom erosion eller sedimentation.
I ett opåverkat vattendrag är svämplanet den tydligaste indikatorn eftersom den visar var bankfullflödet legat då det har byggt upp svämplanet. I ett påverkat vattendrag där svämplanet inte längre översvämmas kommer indikatorerna ligga längre ned i fåran. I det fallet brukar sekundära svämplan, underminerade stränder och nivån för erosion kring trädrötter vara bra indikatorer som visar hur mycket lägre vattennivån blivit.
Konceptet går ut på att det är en viss storlek av flöde som har störst betydelse för morfologin. Detta flöde kallas ”channel-forming discharge” och det brukar likställas med det som kallas ”bankfullflödet” eller bräddflödet. Konceptet är främst användbart för C-, E- och Fö-vattendrag. Bankfullkonceptet ska ses som ett verktyg när man läser av tillståndet hos vattendrag och i själva verket har alla storlekar av flöden betydelse även om bankfullflödet betyder mest. Bankfullflödet brukar anses motsvara ungefär medelhögvattenföringen, men variationen kan vara stor mellan vattendrag och en mer korrekt beskrivning är att säga att det ligger någonstans mellan 0.3-årsflödet och 10-årsflödet.
I ett opåverkat vattendrag med svämplan är fåran bara så stor att den kan innehålla ett relativt litet högflöde och det är det flödet som kallas bankfullflödet. Flöden som är lägre får plats inuti fåran och högre flöden bräddar ut över svämplanet. Anledningen till att det är just bankfullflödet som får plats i fåran är (förenklat uttryckt) att det är flöden av just den storleken som skapat och upprätthåller svämplanet.
Man skulle kunna tro att det är de högsta flödena som förändrar morfologin mest, men de allra högsta flödena sker så pass sällan och har därmed ringa betydelse för morfologin. De lägre flödena är betydligt vanligare, men de har för lite kraft för att ge en större påverkan på morfologin. Detta innebär att intermediära flöden är både tillräckligt vanliga och utövar tillräcklig hög kraft för att de ska vara det mest betydelsefulla för morfologin.
Som nämnts ovan ska fåran bara innehålla så stora flöden som bankfullflödet, men det gäller bara opåverkat tillstånd. När ett vattendrag blir påverkat (till exempel att fåran sänks) leder det nästan alltid till att vattennivån vid bankfullflöde förändras. Vattennivån vid bankfullflöde kallas för bankfullnivå. Bankfullnivån är således i ett opåverkat vattendrag precis på samma elevation som svämplanet. En av de viktigaste delarna vid karteringen är att se om bankfullnivån förändrats mot sin ursprungliga nivå. För att bedöma bankfullnivån kan man titta på bankfullindikatorer vilket är olika typer av kännetecken som visar flödets påverkan genom erosion eller sedimentation.
I ett opåverkat vattendrag är svämplanet den tydligaste indikatorn eftersom den visar var bankfullflödet legat då det har byggt upp svämplanet. I ett påverkat vattendrag där svämplanet inte längre översvämmas kommer indikatorerna ligga längre ned i fåran. I det fallet brukar sekundära svämplan, underminerade stränder och nivån för erosion kring trädrötter vara bra indikatorer som visar hur mycket lägre vattennivån blivit.
När bankfullindikatorerna studeras gäller det att ha rätt tidsperspektiv. Många indikatorer svarar långsamt på förändringar och om det finns flera typer av påverkan i ett vattendrag kan det vara svårt att göra rätt bedömning. En av de svårare situationerna är sträckor som först har påverkats av erosion i många år, men där istället sedimentationsprocesser har börjat höja botten. Till exempel kan man hitta vegetation inuti fåran som indikerar låga nivåer, medan sedimentavlagringar på svämplanet visar höga vattennivåer. Då kan det bero på att erosionspåverkan har skett via så kallad head cut erosion, där erosionen ökar längre upp i systemet med tiden.
Det är vid bedömning också viktigt att inte förväxla bankfullindikatorer med annan typ av erosion eller sedimentation. Till exempel skred i ytterkurvor kan förväxlas med att det förekommer erosion högt upp i fåran. Skred kan också bygga upp sediment i fåran som ser ut som sekundära svämplan.
I vattendrag som inte är lika föränderliga som C- och E-vattendrag och hos hydromorfologiska typer utan svämplan fungerar det annorlunda. I många av dessa är det betydligt högre flöden som påverkar morfologin. Vid biotopkarteringen är det inte lika viktigt att undersöka bankfullindikatorer i dessa vattendragstyper, men i vissa fall ger det en bra ledtråd om förändringsprocesser även här. Till exempel går det att se på banfullindikatorer i stranden om vattendraget håller på att bli bredare eller om förekomsten av sedimentbankar i stränderna verkar förändras. Generellt sett gäller inte bankfullkonceptet för vattendrag i torv, men det finns undantag såsom vattendrag som är kraftigt försänkta eller om torv inte är helt dominerande i stränder eller bottnar.
Det är viktigt att kunna bedöma var bankfullnivån är, men framförallt se om nivån förändrats från sitt naturliga läge. Det ger information om vattendragets tillstånd, vilka förändringar som skett samt när och hur omkringliggande marker översvämmas vid högflöde. Bland annat används bankfullnivån vid beräkning av inskärningskvoten som är ett mått på om vattendraget har eroderat nedåt och som ger ett mått på om omkringliggande marker översvämmas vid högflöde (se beskrivning av variabeln Inskärningskvot).
Här nedan visas en äldre video, med diverse tips & trix.
Det är vid bedömning också viktigt att inte förväxla bankfullindikatorer med annan typ av erosion eller sedimentation. Till exempel skred i ytterkurvor kan förväxlas med att det förekommer erosion högt upp i fåran. Skred kan också bygga upp sediment i fåran som ser ut som sekundära svämplan.
I vattendrag som inte är lika föränderliga som C- och E-vattendrag och hos hydromorfologiska typer utan svämplan fungerar det annorlunda. I många av dessa är det betydligt högre flöden som påverkar morfologin. Vid biotopkarteringen är det inte lika viktigt att undersöka bankfullindikatorer i dessa vattendragstyper, men i vissa fall ger det en bra ledtråd om förändringsprocesser även här. Till exempel går det att se på banfullindikatorer i stranden om vattendraget håller på att bli bredare eller om förekomsten av sedimentbankar i stränderna verkar förändras. Generellt sett gäller inte bankfullkonceptet för vattendrag i torv, men det finns undantag såsom vattendrag som är kraftigt försänkta eller om torv inte är helt dominerande i stränder eller bottnar.
Det är viktigt att kunna bedöma var bankfullnivån är, men framförallt se om nivån förändrats från sitt naturliga läge. Det ger information om vattendragets tillstånd, vilka förändringar som skett samt när och hur omkringliggande marker översvämmas vid högflöde. Bland annat används bankfullnivån vid beräkning av inskärningskvoten som är ett mått på om vattendraget har eroderat nedåt och som ger ett mått på om omkringliggande marker översvämmas vid högflöde (se beskrivning av variabeln Inskärningskvot).
Här nedan visas en äldre video, med diverse tips & trix.