Indelningssystem
Människan har sedan långt tillbaka försökt dela in vattendrag med olika egenskaper i olika system och det finns idag flera olika typindelningar för vattendrag och delsträckor inom vattendrag. En del system har stort fokus på vattendragets form, medan andra är mer orienterade mot processer. Indelningssystem har många fördelar, bland annat ger det en beskrivning av hur dynamisk miljön är och vilka biotoper som man kan förvänta sig.
Indelningssystem fungerar också som ett språk som underlättar beskrivningen av en delsträcka. Säger man t ex "trappstegsformat vattendrag med måttlig inneslutning" vet alla i stora drag hur delsträckan fungerar, vilken typ av biotop som finns, hur känslig den är för olika störningar och hur dynamisk miljön är.
I biotopkarteringsmetoden används tre olika indelningssystem för att beskriva en sträckas egenskaper:
Indelningssystem fungerar också som ett språk som underlättar beskrivningen av en delsträcka. Säger man t ex "trappstegsformat vattendrag med måttlig inneslutning" vet alla i stora drag hur delsträckan fungerar, vilken typ av biotop som finns, hur känslig den är för olika störningar och hur dynamisk miljön är.
I biotopkarteringsmetoden används tre olika indelningssystem för att beskriva en sträckas egenskaper:
- Indelning efter hur hög kapaciteten att transportera sediment är i relation till hur mycket sediment som finns tillgänglig för transport.
- Indelning i hydromorfologisk typ.
- Indelning efter dalgångens inneslutning.
(1) Indelning efter transportkapacitet
Indelningen efter transportkapacitet är en indelning mellan vattendrag som befinner sig i så kallat ”supply limited condition” eller ”sedimentbegränsade förhållanden” (kallas här SB) och ”transport limited condition” eller ”transportbegränsade förhållanden” (TB). Läs mer här (abstract) eller här.
Indelningen handlar egentligen inte om distinkt avgränsade typer utan ska istället ses som en gradient (”supply-, transport limited-spektrumet”). I ena änden (SB) finns branta vattendrag med hög transportkapacitet och låg sedimenttillgång (t ex branta vattendrag i fast berg) och i andra änden (TB) finns finkorniga flacka vattendrag med lägre transportkapacitet och högre sedimenttillgång (t ex meandrande vattendrag i finkorniga sediment).
Även om indelningen egentligen handlar om en gradient görs det en distinkt avgränsningen mellan TB och SB i biotopkarteringsmetoden. Orsaken är att inventeringen inte får bli allt för komplex. I biotopkarteringsmetoden har dessutom en tredje grupp lagts till och det är vattendrag i torv. Vattendrag i torv passar inte in helt i konceptet med SB-TB-spektrumet, bland annat för att de har både låg transportkapacitet och låg tillgång till sediment och för att biologin styr morfologin mer. Därför har de en egen grupp.
Följande är typiska kännetecken för de tre grupperna:
SB-sträckor: Delsträcka som har en sedimenttransport som är oberoende av transportkapaciteten. Sedimenttransporten är därmed beroende av sedimenttillgången. Ett utpräglat SB-vattendrag består som regel av fast material som vattendraget inte kan förflytta (hällar, stenblock), lutningen är hög och tillgången till sediment som kan förflyttas är låg.
TB-sträckor: Delsträcka som har en sedimenttransport som står i relation till transportkapaciteten. Sedimenttillgången är hög. Ett TB-vattendrag består till stor del av material som vattendrag har förflyttat (sand, grus eller finare material), har lägre lutning, hög tillgång på sediment och är också påtagligt självjusterande, det vill säga ändrar sin morfologi utifrån de fysiska förutsättningar som råder.
Sträckor i torv (kallas även Tt-sträckor): Delsträcka som rinner över marker där det under en stor del av året är vattenmättnad i närmiljön. Normalt sett är det en låg transport av oorganiskt material. Till exempel vattendrag som rinner över myr eller kärr.
Ett av syftena med denna indelning är bland annat att det avgör vilka delar av protokollen som ska fyllas i. SB-sträckor är enklast att fylla i, medan TB och Tt har extra variabler som ska bedömas. Andra orsaker till att indelningen är viktig är att de tre grupperna fungerar olika och vid restaurering måste olika typer av åtgärder utföras.
Indelningen handlar egentligen inte om distinkt avgränsade typer utan ska istället ses som en gradient (”supply-, transport limited-spektrumet”). I ena änden (SB) finns branta vattendrag med hög transportkapacitet och låg sedimenttillgång (t ex branta vattendrag i fast berg) och i andra änden (TB) finns finkorniga flacka vattendrag med lägre transportkapacitet och högre sedimenttillgång (t ex meandrande vattendrag i finkorniga sediment).
Även om indelningen egentligen handlar om en gradient görs det en distinkt avgränsningen mellan TB och SB i biotopkarteringsmetoden. Orsaken är att inventeringen inte får bli allt för komplex. I biotopkarteringsmetoden har dessutom en tredje grupp lagts till och det är vattendrag i torv. Vattendrag i torv passar inte in helt i konceptet med SB-TB-spektrumet, bland annat för att de har både låg transportkapacitet och låg tillgång till sediment och för att biologin styr morfologin mer. Därför har de en egen grupp.
Följande är typiska kännetecken för de tre grupperna:
SB-sträckor: Delsträcka som har en sedimenttransport som är oberoende av transportkapaciteten. Sedimenttransporten är därmed beroende av sedimenttillgången. Ett utpräglat SB-vattendrag består som regel av fast material som vattendraget inte kan förflytta (hällar, stenblock), lutningen är hög och tillgången till sediment som kan förflyttas är låg.
TB-sträckor: Delsträcka som har en sedimenttransport som står i relation till transportkapaciteten. Sedimenttillgången är hög. Ett TB-vattendrag består till stor del av material som vattendrag har förflyttat (sand, grus eller finare material), har lägre lutning, hög tillgång på sediment och är också påtagligt självjusterande, det vill säga ändrar sin morfologi utifrån de fysiska förutsättningar som råder.
Sträckor i torv (kallas även Tt-sträckor): Delsträcka som rinner över marker där det under en stor del av året är vattenmättnad i närmiljön. Normalt sett är det en låg transport av oorganiskt material. Till exempel vattendrag som rinner över myr eller kärr.
Ett av syftena med denna indelning är bland annat att det avgör vilka delar av protokollen som ska fyllas i. SB-sträckor är enklast att fylla i, medan TB och Tt har extra variabler som ska bedömas. Andra orsaker till att indelningen är viktig är att de tre grupperna fungerar olika och vid restaurering måste olika typer av åtgärder utföras.
(2) Indelning efter hydromorfologiska typer
Indelningen i olika hydromorfologiska typer baseras till största del på SB-TB-spektrumet (hydromorfologisk typ=grupp av vattendragssegment med likartade fysiska processer och strukturer). I ena delen av gradienten finns hydromorfologiska typer som mest passar in i SB-typen och i andra delen finns typer som mest passar in på TB.
I nedanstående figur visas en princip över hur vattendrag kan kategoriseras baserat på SB-TB-spektrumet (modifierat efter Montgomery & Buffington 1997). Balansen mellan de två faktorerna transportkapacitet (vilket bland annat är en funktion av lutningen och flödet) och sedimenttillgången är avgörande för vilken typ av vattendrag som uppstår utmed gradienten. I Figuren visas hur hydromorfologiska grundtyper som hör till SB-, TB-typen fördelar sig utmed gradienten. Längst ned i figuren visas en generell beskrivning av hur inneslutningen brukar förhålla sig till de olika hydromorfologiska typerna och till SB-TB-spektrumet.
Vattendrag i torv visas inte i figuren eftersom de inte in helt passar in i SB-TB-spektrumet, (p g a låg transportkapacitet och låg tillgång till sediment och för att biologin styr morfologin mer).
Läs mer om hydromorfologiska typer här eller här (fördjupning).
I nedanstående figur visas en princip över hur vattendrag kan kategoriseras baserat på SB-TB-spektrumet (modifierat efter Montgomery & Buffington 1997). Balansen mellan de två faktorerna transportkapacitet (vilket bland annat är en funktion av lutningen och flödet) och sedimenttillgången är avgörande för vilken typ av vattendrag som uppstår utmed gradienten. I Figuren visas hur hydromorfologiska grundtyper som hör till SB-, TB-typen fördelar sig utmed gradienten. Längst ned i figuren visas en generell beskrivning av hur inneslutningen brukar förhålla sig till de olika hydromorfologiska typerna och till SB-TB-spektrumet.
Vattendrag i torv visas inte i figuren eftersom de inte in helt passar in i SB-TB-spektrumet, (p g a låg transportkapacitet och låg tillgång till sediment och för att biologin styr morfologin mer).
Läs mer om hydromorfologiska typer här eller här (fördjupning).
(3) Dalgångens inneslutning
Dalgångens inneslutning är intimt kopplat till indelningen mellan SB och TB samt indelningen i olika hydromorfologiska typer. Inneslutningen beskriver hur nära dalgångens sidor är varandra, i vilken omfattning vattendraget kan migrera i sidled och i vilken omfattning det finns eller kan utvecklas svämplan eller andra översvämningsytor. Det ger också ett ungefärligt mått på om vattendraget kan få in material via sluttningsprocesser. I biotopkarteringen används tre olika typer av inneslutning, dessa är hög inneslutning, måttlig inneslutning och låg inneslutning.