A3-Hydromorfologisk typ, planform
För varje sträcka anges den hydromorfologiska grundtyp som bäst stämmer in på sträckans egenskaper. Om undertypen är samma inom hela sträckan och om den har bedömts (valfritt) anges det också. Utöver det ska ett tillägg anges i förekommande fall. Typerna och tilläggen visas i tabellen nedan.
Typen anges som en bokstavskombination, till exempel Aa (eller Ax om undertypen ej noteras). Det är viktigt att göra rätt bedömning av grundtyp eftersom det är stor skillnad mellan dem. Skulle undertypen bedömas fel är det inte lika allvarligt. Om något av tilläggen är aktuella läggs det till på bokstavskombinationen (t ex BtK).
Läs mer om hydromorfologiska typer och indelningssystemet som används i biotopkarteringsmetoden här.
Läs mer om respektive typ här och här (fördjupning).
En vägledning för hymotyperna är under framtagande av Havs- och vattenmyndigheten. Här kommer inom närmsta tiden en länk till en preliminär version av vägledningen att läggas upp.
Rent praktiskt väljer man helt enkelt den hymotyp som bäst passar in på sträckan. För att avgöra vilken hymotyp som passar bäst bör främst nämnda vägledning (när den är klar) användas. Bedömningen baseras också på detta schema och på de generella beskrivningar som finns här. Flera av hymotyperna finns också beskrivna i annan litteratur (gäller främst Ax, Bk, Bt, Bp, Ex, Cv, Fö och Df), se till exempel Buffington & Montgomery (2013).
En typ som kallas för Zz är endast avsedd för extremt påverkade sträckor som inte passar in i övriga typer, såsom kulverterade sträckor, sträckor som utgör djupa dammar och andra sträckor där vattendragsegenskaper i stort sett saknas. För sträckor som är kraftigt påverkade, men fortfarande utgör vattendragsmiljö såsom helt uträtade sträckor ska typen Zz inte användas. Zz används således inte till grävda diken, svagt indämda sträckor eller andra miljöer som fortfarande är vattendrag, även om de är påverkade.
Många gånger kan det vara svårt att avgöra hymotypen, till exempel om en sträcka har en mix av karaktärer eller om sträckan ligger i gränszonen mellan olika typer. Då måste man i alla fall välja den typ som passar bäst. Ett särskilt svårt fall kan vara om man ska välja mellan Bp och Cv. Dessa är i vissa fall likartade och eftersom de inventeras på olika sätt vid biotopkarteringen kan det ha större betydelse vilket val man gör än om valet hade stått mellan t ex Bk och Bt.
Ett antal bilder på olika hymotyper visas här.
Typen anges som en bokstavskombination, till exempel Aa (eller Ax om undertypen ej noteras). Det är viktigt att göra rätt bedömning av grundtyp eftersom det är stor skillnad mellan dem. Skulle undertypen bedömas fel är det inte lika allvarligt. Om något av tilläggen är aktuella läggs det till på bokstavskombinationen (t ex BtK).
Läs mer om hydromorfologiska typer och indelningssystemet som används i biotopkarteringsmetoden här.
Läs mer om respektive typ här och här (fördjupning).
En vägledning för hymotyperna är under framtagande av Havs- och vattenmyndigheten. Här kommer inom närmsta tiden en länk till en preliminär version av vägledningen att läggas upp.
Rent praktiskt väljer man helt enkelt den hymotyp som bäst passar in på sträckan. För att avgöra vilken hymotyp som passar bäst bör främst nämnda vägledning (när den är klar) användas. Bedömningen baseras också på detta schema och på de generella beskrivningar som finns här. Flera av hymotyperna finns också beskrivna i annan litteratur (gäller främst Ax, Bk, Bt, Bp, Ex, Cv, Fö och Df), se till exempel Buffington & Montgomery (2013).
En typ som kallas för Zz är endast avsedd för extremt påverkade sträckor som inte passar in i övriga typer, såsom kulverterade sträckor, sträckor som utgör djupa dammar och andra sträckor där vattendragsegenskaper i stort sett saknas. För sträckor som är kraftigt påverkade, men fortfarande utgör vattendragsmiljö såsom helt uträtade sträckor ska typen Zz inte användas. Zz används således inte till grävda diken, svagt indämda sträckor eller andra miljöer som fortfarande är vattendrag, även om de är påverkade.
Många gånger kan det vara svårt att avgöra hymotypen, till exempel om en sträcka har en mix av karaktärer eller om sträckan ligger i gränszonen mellan olika typer. Då måste man i alla fall välja den typ som passar bäst. Ett särskilt svårt fall kan vara om man ska välja mellan Bp och Cv. Dessa är i vissa fall likartade och eftersom de inventeras på olika sätt vid biotopkarteringen kan det ha större betydelse vilket val man gör än om valet hade stått mellan t ex Bk och Bt.
Ett antal bilder på olika hymotyper visas här.
Grundtyp |
Undertyp |
Kategori enligt SB/TB-spektrumet |
Z Extremt påverkade vattendrag |
z Extremt påverkade vattendrag |
- |
A Branta vattendrag i fast berg |
a Vattendrag i fast berg med lutning över 10 % b Vattendrag i fast berg med lutning under 10 % |
SB |
B Branta vattendrag med sten och turbulent flöde |
k Kaskadvattendrag t Trappstegsformat vattendrag p Vattendrag med plan botten l Vattendrag med block och sten med låg lutning |
SB |
C Vattendrag med regelbundet växlande strömsträckor och höljor |
t Vattendrag med transversellt riffle-pool system v Vattendrag med växelvis hölja och strömsträcka |
TB |
D Vattendrag med flätflodsystem |
f Vattendrag med flätflodsystem |
TB |
E Vattendrag i finkorniga sediment |
x Vattendrag i finkorniga sediment |
TB |
F Överfördjupade vattendrag i finkorniga sediment |
ö Överfördjupade vattendrag i finkorniga sediment |
TB |
T Vattendrag i torv |
t Vattendrag i torv |
Tt (vattendrag i torv) |
Tillägg |
Benämning |
Definition |
K |
Kvill |
Flera parallella fåror (minst tre). Öarna mellan fårorna utgörs av grovt material såsom sten, block och är stabila. |
A |
Anastomering |
Flera parallella fåror (minst två). Öarna mellan fårorna utgörs av aktivt svämplan eller torv. Om vattendraget har skurit sig ned i sedimenten på grund av mänsklig påverkan kan öarna utgöras av recent terrass. |
LWD |
Morfologi framtvingad av grov död ved |
Vattendrag där morfologin är framtvingad av stora mängder död ved. Minst häften av sträckans fallhöjd finns vid trösklar som byggts upp av död ved. |
BMC |
Bäverängskomplex |
Vattendrag där morfologin till stor del beror på förekomsten av bäverdammar. Minst häften av sträckans fallhöjd finns vid bäverdammar. |
Förutom nuvarande hydromorfologisk typ anges även den ursprungliga, det vill säga den typ som fanns innan vattendraget började påverkas av människan.
Om vattendraget är opåverkat eller lite påverkat är bedömningen enkel. Vid kraftig påverkan kan det vara lite krångligare och då gäller det att läsa av landskapet och titta på t ex lutning, jordarter samt vilka fraktioner som botten och stränder utgörs av. Underlagen kan bland annat utgöras av höjddata och jordardskartor.
Om vattendraget är opåverkat eller lite påverkat är bedömningen enkel. Vid kraftig påverkan kan det vara lite krångligare och då gäller det att läsa av landskapet och titta på t ex lutning, jordarter samt vilka fraktioner som botten och stränder utgörs av. Underlagen kan bland annat utgöras av höjddata och jordardskartor.
Kniviga situationer
I kulturlandskap kan det vara svårt att bedöma vad som ska anses som ursprungligt. Om ett vattendrag var t ex ett TtABMC (vattendrag i torv uppdämt av bäver med flera fåror) för flera tusen år sedan, men har varit ett Ex-vattendrag i tusen år, vad är då naturtillståndet? En tumregel i sådana situationer är att man bedömer vilken hymotyp det var när vattendraget senast fungerade som ett naturligt vattendrag med de funktioner som är typiska för ett vattendrag med de aktuella förutsättningarna. I praktiken brukar det innebära att tidsperspektivet är cirka 500-1000 år. I nämnda exempel ska Ex anges som ursprunglig hymo.
Man kanske kan tycka att ett Ex-vattendrag som kantas av hävdade mader är en mänskligt skapad produkt. Det stämmer förvisso, men funktionen och processerna kan många gånger vara samma som de som uppstår i miljöer som av naturligare orsaker är öppna. Därför är det ok att ange Ex i nämnda exempel.
I kulturlandskap kan det vara svårt att bedöma vad som ska anses som ursprungligt. Om ett vattendrag var t ex ett TtABMC (vattendrag i torv uppdämt av bäver med flera fåror) för flera tusen år sedan, men har varit ett Ex-vattendrag i tusen år, vad är då naturtillståndet? En tumregel i sådana situationer är att man bedömer vilken hymotyp det var när vattendraget senast fungerade som ett naturligt vattendrag med de funktioner som är typiska för ett vattendrag med de aktuella förutsättningarna. I praktiken brukar det innebära att tidsperspektivet är cirka 500-1000 år. I nämnda exempel ska Ex anges som ursprunglig hymo.
Man kanske kan tycka att ett Ex-vattendrag som kantas av hävdade mader är en mänskligt skapad produkt. Det stämmer förvisso, men funktionen och processerna kan många gånger vara samma som de som uppstår i miljöer som av naturligare orsaker är öppna. Därför är det ok att ange Ex i nämnda exempel.
Det svåraste är att avgöra om LWD eller BMC ska noteras som tillägg. Blickar man långt tillbaka har naturligtvis betydelsen av död ved och/eller bävrar varit omfattande i nästan alla mindre vattendrag. Dessa tillägg ska dock bara anges om det går att se att morfologin faktiskt varit påverkad av dem eller om man på annat sätt känner till att det relativt nyligen funnits en effekt av död ved/bäver. Ett sätt att se att effekten från död ved varit stor är att titta i strandbankar om det sticker ut mycket död ved i ytterkurvor eller om det syns att bottensubstratet är armerat av död ved. Bedömningen av tilläggen är svår och vid analys av biotopkarteringsresultaten ska bedömningen inte ses som en exakt beskrivning av historiken.
I många fall beskriver variabeln Ursprunglig HyMotyp det tillstånd som vid statusklassning kan anses vara referenstillståndet och en målbild vid eventuell restaurering, men det behöver inte nödvändigtvis vara så. Om ett vattendrag legat i ett öppet landskap i hundratals år och dess morfologi är helt anpassad till det så är variabeln mycket viktig för att man ska förstå hur vattendraget fungerar, men det betyder inte att den ursprungliga typen faktiskt ska vara målbilden i framtiden.
Inneslutningen beskriver hur nära dalgångens sidor är varandra och i vilken omfattning det finns eller kan utvecklas svämplan eller andra översvämningsytor. Det ger också ett ungefärligt mått på om vattendraget kan få in material via sluttningsprocesser. I biotopkarteringen används tre olika typer av inneslutning: hög, måttlig och låg inneslutning. Ju högre inneslutning desto lägre förekomst av översvämningsytor.
I många fall har inneslutningen ökat på grund av mänsklig påverkan. Genom att både ursprunglig och nuvarande bedöms går det att se om förekomsten av översvämningsytor minskat och om vattnet blivit mer instängt vilket innebär ökad specifik flödeseffekt och därmed ökat tendens till bland annat bottenerosion.
Bedömningen avser aktiva översvämningsytor (svämplan, myr, kärr och andra ytor runt vattendraget som översvämmas minst var tionde år). Bedömningen gäller för nuvarande situation vilket bland annat innebär att överfördjupade vattendrag och andra vattendrag som blivit mer försänkta och inneslutna än tidigare kan ha en högre inneslutning än vad som var fallet innan påverkan. Det faktum att bedömningen görs för nuvarande utseende är viktigt vid jämförelse med andra metoder eftersom det även finns metoder där beräkningen innefattar terrasser som ej översvämmas. Eftersom även ursprunglig inneslutning bedöms går det ändå att jämföra inventeringsresultaten med andra metoder.
Bedömningen ska baseras på Confinement degree (CD) och Confinement index (CI). Dessa uppskattas i fält (behöver inte mätas). Bedömningen av inneslutning är betydligt enklare än vad man kan tro.
CD beskriver hur stor andel av vattendragsfårans banker som inte är i direkt kontakt med den aktiva översvämningsytan utan istället har direkt kontakt med dalgångens sluttningar eller med äldre terrasser. Bedömning görs för den totala längden av vattendragets båda sidor. Tips: Tycker man att det är krångligt att tänka på hur stor andel som inte är i kontakt med översvämningsytan kan man försöka tänka tvärtom, det vill säga hur mycket aktiv översvämningsyta som faktiskt finns (CD=90% betyder att det finns översvämningsytor utmed 10% av strandlängden).
CI är kvoten mellan den aktiva översvämningsytan och vattendragsfårans bredd. Den aktiva översvämningsytans bredd avser hela översvämningsytan (inklusive fårans bredd). CI är alltså ett mått på hur mycket bredare vattendraget kan bli vid högflöde.
Bedömning görs enligt tabellen nedan. Välj den inneslutning där både villkoret för CD och CI stämmer in. Vid vattendrag med flera parallella fåror ska värdet inom parentes användas (5 ersätts av 2).
Beräkningsexempel.
I många fall har inneslutningen ökat på grund av mänsklig påverkan. Genom att både ursprunglig och nuvarande bedöms går det att se om förekomsten av översvämningsytor minskat och om vattnet blivit mer instängt vilket innebär ökad specifik flödeseffekt och därmed ökat tendens till bland annat bottenerosion.
Bedömningen avser aktiva översvämningsytor (svämplan, myr, kärr och andra ytor runt vattendraget som översvämmas minst var tionde år). Bedömningen gäller för nuvarande situation vilket bland annat innebär att överfördjupade vattendrag och andra vattendrag som blivit mer försänkta och inneslutna än tidigare kan ha en högre inneslutning än vad som var fallet innan påverkan. Det faktum att bedömningen görs för nuvarande utseende är viktigt vid jämförelse med andra metoder eftersom det även finns metoder där beräkningen innefattar terrasser som ej översvämmas. Eftersom även ursprunglig inneslutning bedöms går det ändå att jämföra inventeringsresultaten med andra metoder.
Bedömningen ska baseras på Confinement degree (CD) och Confinement index (CI). Dessa uppskattas i fält (behöver inte mätas). Bedömningen av inneslutning är betydligt enklare än vad man kan tro.
CD beskriver hur stor andel av vattendragsfårans banker som inte är i direkt kontakt med den aktiva översvämningsytan utan istället har direkt kontakt med dalgångens sluttningar eller med äldre terrasser. Bedömning görs för den totala längden av vattendragets båda sidor. Tips: Tycker man att det är krångligt att tänka på hur stor andel som inte är i kontakt med översvämningsytan kan man försöka tänka tvärtom, det vill säga hur mycket aktiv översvämningsyta som faktiskt finns (CD=90% betyder att det finns översvämningsytor utmed 10% av strandlängden).
CI är kvoten mellan den aktiva översvämningsytan och vattendragsfårans bredd. Den aktiva översvämningsytans bredd avser hela översvämningsytan (inklusive fårans bredd). CI är alltså ett mått på hur mycket bredare vattendraget kan bli vid högflöde.
Bedömning görs enligt tabellen nedan. Välj den inneslutning där både villkoret för CD och CI stämmer in. Vid vattendrag med flera parallella fåror ska värdet inom parentes användas (5 ersätts av 2).
Beräkningsexempel.
Inneslutning |
CD |
CI |
Hög |
>90% |
- |
Hög |
10-90% |
≤ 1.5 |
Måttlig |
10-90% |
>1.5 |
Måttlig |
<10% |
≤ 5 (2) |
Låg |
<10% |
> 5 (2) |
Exempel på hög inneslutning. Översvämningsytor saknas. I vattendraget till höger har dock inneslutningen varit låg innan mänsklig påverkan.
Exempel på måttlig inneslutning. Översvämningsytor finns i måttlig omfattning, till vänster i form av små svämplan och till höger i form av små sekundära svämplan. I vattendraget till höger har inneslutningen varit låg innan mänsklig påverkan.
Exempel på låg inneslutning. Översvämningsytorna är breda.
Den ursprungliga inneslutningen bedöms på samma sätt som variabeln Dalgångens inneslutning, men avser ursprungliga utseendet (innan mänsklig påverkan). Bedömningen görs som regel när ursprunglig hydromorfologisk typ bedöms eftersom dessa två är intimt kopplade till varandra.
Beräkningsexempel.
Beräkningsexempel.